Har haft en jättemysig jul; ätit tusen kilo julmat och fått det jag önskat mig och lite till. (Bland annat ett objektiv och en kånken!)
Nu siktar vi mot nästa äventyr, nämligen nyår. Det lär bli legendariskt! Som en duktig bloggare kanske jag borde göra någon slags årsresumé, men nja. Vi får helt enkelt se hur det blir med det. Jag kanske gör någon "rolig" lista eller liknande..

Pics: Post Secret

Jag har suttit hela kvällen och läst igen hundratals vykort som människor från tusen olika ställen har skickat in. Hundratals vykort med hundratals olika hemligheter. Fast egentligen är alla hemligheter i grund och botten likadana; det är någonting som måste sägas, berättas för annars riskerar man att implodera.
Därför tänkte jag att vi alla ska berätta någonting om oss själva, det kan vara en hemlighet eller bara någonting som ni måste säga. Om ni vill vara anonyma, var det. Men bara man säger någonting, bara man släcker stubinen till den där jävla bomben.
Något som kanske inte är en hemlighet, men likväl någonting som jag måste säga är att jag är otroligt rädd för att vara ensam hela mitt liv. Att vara utan någon som jag är kär i och som är kär i mig. Det leder i sin tur att jag lätt fattar tycke för någon så fort den visar intresse för mig. Jag behöver inte vara kär, utan jag kan känna att: detta är min enda chans och därför tar jag denna enda chans. Självklart har det funnits undantag, men rädslan finns alltid där.

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Jag har nämligen varit i Stockholm med klassen och även jobbat (!) lite.
När vi var i Stockholm besökte vi bland annat Dramaten, Sveriges Television, riksdagen och Nationalmuséet. Bilderna på kläderna är för övrigt från Dramatens kostymförråd! Stockholm är underbart fint och jag vill tillbaka så fort det bara går.

Förresten!
Jag har precis läst klart Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami och nu skulle jag vilja läsa någonting nytt. Bomba mig med fina, läskiga, upprörande, intressanta och världsbäst böcker som jag skulle kunna tänkas läsa.

När saker går från att göra ont till att bli ett minne som man kan le åt när man ska sova.

Det finns vissa ögonblick i livet som får kroppens alla celler att tvivla på sin egen existens. Cellerna slutar dela på sig, de slutar växa och till slut slits de ut och går sönder. Vad gör man då? Man flyr sin kropp, in i tusen tankar och även om man snubblar tusen gånger bland dem är det bättre än att ligga stilla och gå sönder. Men tillslut kan man inte fly från sitt sönderfall, även om man inte ens befinner sig i sin kropp. Man måste fly på riktigt, skaffa sig en mening så att ens celler börjar dela sig igen. Och det är det jag måste göra. Fly denna stad och hitta någonting som är bättre än det som finns här. För här är allt redan bestämt och allt har sin ordning. Här slits cellerna ut för här är allting precis likadant och ingenting förändras.

(när snön faller och jag är ute i halkiga skor)