: And we could have gone swimming near that cottage by the lake
Längtar tillbaka till lugnet och värmen.
: Someday you will be loved
Jag har väl tänkt ganska mycket på kärlek och undrat när det är min tur att få dela min kärlek med någon. Jag har tänkt på det alldeles för mycket om jag ska vara ärlig. Jag har gråtit för att jag känt mig ensam och övergiven; inte för att jag har haft en obesvarad kärlek, utan bara för kärleken har varit överallt utom hos mig. Jag har varit olyckligt kär med, det har jag, men det har nästan varit lättare att komma över den olyckliga kärleken, än att känna: Jag kommer alltid vara ensam. För jag har alltid varit rädd att jag aldrig kommer hitta någon, att jag alltid kommer vara ensam. Som att jag är undantaget som bekräftar regeln; det finns någon för alla. Men det senaste så har jag kommit till någon slags insikt och bestämt mig för att inte låta mig själv tänka på det jag inte har; utan på det jag har. Så igår såg jag det som en dag att tänka på min familj, mina vänner och på Gustav och hans familj. Ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer hitta någon, men egentligen, vad gör det i så fall?
: 500 mil i snön
02.01: Jag springer över snötäckta marker för att fly. Väskan i den ena handen medans jag räknar stjärnor med den andra. En, två, tre, fyra.. Hur många stjärnor är det kvar tills jag är borta Härifrån? Hundra stjärnor senare och slagen i bröstkorgen blir bara starkare. Snart imploderar jag, jag lovar, och vakuumet kommer fyllas av frost. Frosten från träden, marken och från alla de lögner du spred. Men det spelar ingen roll, för horisonten är mitt mål. Och i min flykt tappar jag väskan, men jag orkar inte vända om. Fötterna är för svaga och i väskan fanns inget av värde. Ingenting som inte kan köpas för pengar. Inga minnen värda att tappa sjutton sekunder på. Bara sjutton år värda att glömma. Så jag fortsätter att springa och räkna stjärnor och jag tänker inte sluta. Men jag ramlar och min nakna kropp orkar inte resa sig upp. Den kropp med för få kilon och tre leverfläckar som bildar orion bälte. Tre stjärnor. Och kylan är allt för påträngande; En, två, tre, fyra.. Ögonlocken sluts långsamt och det sista jag ser är ordet som stavas F-E-G-I-S.
03.26: Tusen stjärnor och jag är fortfarande kvar i den här jävla staden. Men jag antar att man aldrig kommer Härifrån. För om jag hade kunnat, hade jag varit med dig nu. Då. Alltid.
(Inte självupplevt osv osv..)