Jag hatar att skriva här för allt blir så jävla krystat. Man ska skriva om det och det när man egentligen bara kan skriva om det. Antingen ska allt vara skit eller så ska det vara underbart; upp och ner, hit och dit. Ingenting är vanligt och alla känslor har ett namn för så ska det vara. Annars är det inte känslor och då ska man inte blogga. Man bloggar inte om det vanliga och namnlösa, man bloggar om det extraordinära. Om kyssar, kärlek eller liteförmycketalkoholiblodet-tankar och känslor som inte blir besvarade. Men allt det andra då? Som egentligen är det som betyder något? Det man är emellan allt det extraordinära? Är det inte det som räknas egentligen? Men ibland verkar det som att man är mindre av en människa om livet varken suger eller äger. MEN ALLA MÄNNISKOR ÄR VANLIGA OCH UPPLEVER VANLIGA JÄVLA KÄNSLOR. Det är det som gör oss mänskliga.
Samtidigt som ni gör mig glad så känner jag mig instängd i denna blogg. ALLT jag publicerar ska vara "åååh så fiiiint" eller "allt blir bättre, alltid". Vad hände med det som är jag? Så det är därför som jag nästan aldrig bloggar. Prestationsångesten gör sig hörd för jag är faktiskt rätt vanlig.