: oh no, a cigarette can't cover up the mess i'm in. but it makes me feel less lonely. again and again.

(nya frisyren förresten, här i en nyduschad version)

Igår kramades jag med de finaste vännerna i hela världen och vi insåg att vi verkligen hörde ihop.
Att vi kunde lita på varandra i alla lägen. Att vi var viktiga för varandra.
Vi berättade hur allt kändes och hur allt hade känts. Hur det skulle bli om ett år när vi skulle klara oss utan varandra.
Det var ett av de finaste ögonblicken i mitt liv, samtidigt som det kändes jobbigt att förstå hur mycket vi egentligen inte hade sagt till varandra.
Tillsammans stod vi under en stjärnklar himmel i blöta skor.

Här kommer en liten spellista som inte har något tema alls, förutom att det är den musik jag lyssnar på för tillfället. Om ni har några fina spellistor som ni vill dela med er med så är det bara att skicka en länk eller så.

Ω

: But I feel alive and I feel it in me

Jag lyssnar på världens bästa musik, träffar vänner, skrattar, ser kent live och gråter, skriver noveller om lea och engelbreckt, sover onödigt länge, åker till göteborg och tittar på fina pojkar, fotograferar de motiv jag kommer över, drömmer om framtiden, dricker te i kylan och ligger ute i värmen.

Är genuint lycklig just nu. För första gången på en ganska lång tid.
Men jag skulle, om möjligt, bli ännu gladare om ni skickade ett litet (eller stort) mail till mig.
Det skulle vara jättekul att prata lite närmare med er som faktiskt vet så mycket om mitt liv.
Så skicka ett mail (vsk_eve@hotmail.com), vem vet vart det leder.

JAG LEVER:
Andas
Skrattar
Känner

PUSS ♥

: Så jag flyter bara med och glider lika planlöst av


ph: gammal bild

Jag var din och du var min.
Vill inbilla mig att det fortfarande är så,
men tack för de tre finaste månaderna i mitt liv.




Vill skriva ut alla svordomar som finns i världen.
Vill skriva hur mycket jag hatar denna känsla.
Vill skriva så mycket.

Istället vill jag att ni skriver någonting fint till mig,
Drömmar, Händelser, Tankar; vad som helst.


Snälla, snälla hjälp mig.

: Fysik och en himla massa kemi

II: Att någons hårfäste skulle kunna vara så intressant visste jag inte.
Men det verkar om mina fingrar är den röda delen på en magnet,
och ditt hår är den vita delen.
Och sådana starka band kan man inte bryta.
Eller jo, det kanske man kan förresten.
Men jag lyssnade inte så noga på fysiken,
för det fanns liksom bättre saker att tänka på.

: Och vi vet och du vet att allt tar slut

Detta funkar inte.
Får ångest för er som läser
och ångest för att jag inte kan.

Om ni mot förmodan skulle vilja någonting så tar jag mer än gärna emot mail eller liknande. Om vad som helst. Om ni vill berätta något trevligt som hänt er, om ni vill ha tips om någonting eller bara prata. Min mailadress är vsk_eve@hotmail.com. Jag svarar alltid.

Au revoir.
(För nu, för alltid? Je ne sais pas.)


: Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser

Vi skrattade för att dagen var alldeles för solig för ledsna miner och vi sprang genom skogen för att känna när grenarna slog mot våra bara ben. Vi la oss på hårda bänkar och målade fåglar som flög mot sydligare breddgrader (vi ville väl alltid fly men det var alltid någonting som kom emellan). Träflisor stack oss men det gjorde ingenting för det liksom gjorde att vi kände och när de hårda orden träffade oss så var vi beredda. Vi kanske grät och skrek men det gjorde ingenting för vi hade känt värre. Vi hade känt kvistarna slå och huden gå sönder. Vi hade känt den brännande solen som tvingat oss att le när vi mest av allt ville krypa upp i mammas famn. Och allt gjorde så mycket ondare då. 

Här är förresten mina tre favoritlåtar från varje Kent-album. Det tog jättelång tid att bestämma sig, för jag älskar så många olika låtar. Och jag får något som kan liknas vid ångest för att jag måste välja. Men det är ett liten hint i alla fall. (B-sidorna är två skivor, alltså sex stycken låtar totalt)

: Sömnen var aldrig mitt förstahandsval

..för när jag ligger där i min alldeles för stora säng och klockan närmar sig ett;
När alla tankar attackerar mig på en och samma gång.
Då vänder jag mig om och sträcker mig efter dina ord.
De som jag har sparat och skrivit ner och de som bara finns där utan att jag tänker på det.
Jag famlar efter de rätta orden och jag hittar dem utan att behöva tänka.
Ord som hjälper mig att andas finns där, men även ord som får mig att gråta, skratta och drömma.
Men varför skulle jag vilja drömma?
Jag vill bara leva i den verklighet där jag smeker dina nyckelben.

: Utkast: Mars 18, 2010

Med uppvikta jeans som kunde ha varit fula och ett hår som hade fått moralkärringarna att hoppa ur sina stolar gick du där på gruset. Så långsamt att jag kom ikapp och förbi. Jag som inte ens gick snabbt. Cigarettröken från din femte cigg den dagen hängde dock med min fart och etsade sig fast i mina kläder. Jag ville hosta högt för att visa hur äckligt jag tyckte det var att du rökte. Men jag var inte tillräckligt tuff för det. Så jag bara fortsatte att gå som jag alltid gjorde. Ibland avundade jag dig som vågade vara precis som du ville. Du vågade röka när alla såg på, du vågade skrika bitch till läraren. Men ibland så var jag glad för jag visste hur mycket skit du kunde få bara för att du var så modig. Dessutom skulle du säkert dö i lungcancer innan du hade hunnit leva hela ditt liv. Det gjorde mig glad även om jag inte ville det. Jag tror att de kallade det för avundsjuka. Men jag fortsatte att gå tills jag insåg att jag hade glömt min spanskabok i skolan. Jag vände om och gick tillbaka mot skolan. Du hade hamnat kanske sjutton meter bakom mig och jag kunde inte låta bli att stirra på dig. Hur fan kan en sådan person som du intressera mig? "Ville du något eller?" sa du till mig och jag insåg att jag hade stannat för att bara stå och titta på dig. "Nej, alltså jag bara..." "Du kanske vill ha en cigg? Det får du gärna!" Varför skulle du fråga mig det? Varför skulle jag vilja ha en cigarett av dig? Du känner inte mig, du vet inte hur jag är. "HOPPAS DU FÅR LUNGCANCER DITT AS!!" Sen sprang jag tills gruset fick mig att ramla och skrapa upp mina torra händer. Det sved och minnena från mina somrar på lantstället när jag fortfarande var liten och lycklig återupplevdes. Gruset som trängde sig in i mina små, oskyldiga händer; det var den värsta smärtan jag kände till då. Men med åren hade smärtan från skrapsåren ersatts med smärtan av att känna sig feg. Jag kände hur tårarna långsamt letade sig nerför min kind; inte för att jag hade grus i handen, utan för att jag hade växt ifrån lantstället och för att jag inte kunde erkänna, inte ens för mig själv, att jag visste att du skulle göra mig lycklig. Du som aldrig såg något annat än dig själv hade fått mig på fall; I dubbel bemärkelse. Du hjälpte mig upp från gruset och jag försökte torka bort tårarna med min tröjärm. Som tur var sminkade jag mig inte, även om jag var sjutton år. Så jag slapp de mörka strecken på kinderna. Och jag slapp förstöra min nya tröja och det enda som fastnade där var salt vatten. "Alltså, fan förlåt. Jag visste inte att det var ett känsligt ämne.. Jag måste få betala tillbaka på något sätt. Vill du hänga med mig hem? Jag bjuder på kaffe." Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade ju inte direkt lust att gå tillbaka skolan så som jag såg ut. Så jag sa ja. Kanske var det dumt, men det kändes inte som jag hade något val. Jag hade kallat dig för as helt utan anledning. Eller jag hade en anledning, men inte en tillräckligt bra anledning. Jag hade ingen anledning att hata dig. Så du var värd en kaffe. Vi gick hem till dig under tystnad och du tände din sjätte cigg. Jag kanske inbillade mig, men röken luktade mycket godare nu och jag ville inte alls hosta där bredvid dig. Jag ville andas den luft du andades även om det innebar att jag skulle få andas rök. När vi kom hem till dig var vi helt ensamma. Du visade mig runt sådär som man brukar göra i sådana där töntiga romantiska komedier. På ditt rum hängde det planscher med band jag aldrig hade hört talas om och det luktade svagt av mint och rök. Det såg ut precis så som jag hade föreställt mig varje kväll innan jag skulle sova i flera månader. (Och i mina drömmar också för den delen) Kanske var allt lite ljusare och lite finare än vad jag hade förställt mig. Du bad mig sätta mig på mattan i ditt rum och du gick ut i köket för att hämta kaffet. Du slog dig ner mitt emot mig och jag tog den första klunken av kaffet. Det var alldeles för varmt och jag hostade för att inte bränna mig. "Förresten, du kanske behöver ett plåster?" sa du och lyfte min hand med dina nikotinfärgade fingrar. Dina händer var färgade av erfarenheter och upplevelser jag inte ens kunde drömma om. Men samtidigt var de lika mjuka som mina händer hade varit för tio år sedan. Utan tänka på det strök jag dig långsamt över armen och jag kände hur dina armhår reste sig och mina gjorde detsamma. "Förlåt för att jag önskade dig lungcancer, jag menade det inte. Förlåt." Du log när jag sa det och jag kunde inte låta bli att skratta. "Inser du inte att när du önskade mig lungcancer, så kom du hit. Så om du önskar mig någonting ännu värre, var hamnar vi då?" "Jag önskar att du dör." sa jag innan du långsamt la din hand på min svanke och kysste mig. "Men jag önskar att det är om hundra år och att jag kommer vara där bredvid dig."

(DU ÄR MIN HJÄLTE FÖR DU VÅGAR VARA RAK)

: Alla filmer, alla böcker handlar om dig

Om ni ville veta har jag köpt en väldigt dyr anteckningsbok till mig själv.
I den ska jag bara skriva fina saker, så är det tänkt i alla fall.

Kanske är meningslöst med blogg förresten, det är ju ingen som läser.
Men äsch. Puss på er som faktiskt gör det!

Nu ska jag skriva lite i den fina, bruna boken.
Ännu finns bara en mening nedskriven i den:
"Alla ryggar tillhör dig"

: Vi har väl inga hemligheter kvar

1. Jag heter Evelina
2. Jag är rädd för måsar
3. Jag kan nästan spela gitarr
4. Jag gillar (älskar) Kent
5. Jag bor i Vänersborg som är alldeles för litet
6. Jag älskar att läsa fina bloggar istället för att plugga
7. Jag är född den 22 januari 1993
8. Jag har världens finaste vänner
9. Jag gick i musikklass i årskurs 7-9
10. Jag har en canon eos 400d
11. Jag har en lillebror som heter Jonathan och är 14 år snart
12. Jag går samhäll på Birger Sjöbergsgymnasiet
13. Jag ska på Emmabodafestivalen i sommar
14. Jag älskar att dansa
15. Jag tycker jag har alldeles för lite kläder
16. Jag har kommit 5a och 7a i USM i orientering
17. Jag älskar nagellack
18. Jag bor på två olika ställen, mina föräldrar bor inte ihop
19. Jag är som lyckligast när jag umgås med massor av människor
20. Jag älskar sommaren, fast vintern med
21. Jag har inte börjat sminka mig förrän nu
22. Jag sover med gossedjur, känns tomt annars
23. Jag har varit kär 2-3 gånger kanske
24. Jag älskar Göteborg
25. Jag gillar när jag får fina sms när jag ska sova
26. Jag gillar att klä mig i gråskala
27. Jag har två fåglar, Freddie och Bobbo
28. Jag gillar Mtv-musik i smyg
29. Jag jobbar på Café Mic och jag är även vice ordf. där
30. Jag ska flytta ifrån Vänersborg när jag har tagit studenten
31. Jag avundas folk som är riktigt bra på någonting
32. Jag har tre festivalband på min arm
33. Jag har haft ett seriöst förhållande och det varade i ett år; jag var 9 år
34. Jag har bra betyg i skolan
34. Jag är riktigt, riktigt lat
35. Jag är beroende av te
36. Jag kan inte fylla min iPod med musik, det är sjukt
37. Jag älskar mat
38. Jag vill ha en pojkvän, sånt verkar så mysigt
39. Jag älskar att vara oseriös
40. Jag gillar att resa
41. Jag har en favoritaffär; Monki
42. Jag lyssnar på Kent precis exakt nu
43. Jag pratar helst inte i telefon med någon
44. Jag är mörkrädd
45. Jag gillar töntiga "tjejfilmer"
46. Jag fruktansvärt ofotogenisk
47. Jag gillar killar som är roliga
48. Jag har haft tandställning, det var väldigt värt
49. Jag ville bli obducent när jag var yngre
50. Jag har ändrat mig nu. Nu vill jag bli advokat eller forska om religion/historia


: Someday you will be loved

Jag har väl tänkt ganska mycket på kärlek och undrat när det är min tur att få dela min kärlek med någon. Jag har tänkt på det alldeles för mycket om jag ska vara ärlig. Jag har gråtit för att jag känt mig ensam och övergiven; inte för att jag har haft en obesvarad kärlek, utan bara för kärleken har varit överallt utom hos mig. Jag har varit olyckligt kär med, det har jag, men det har nästan varit lättare att komma över den olyckliga kärleken, än att känna: Jag kommer alltid vara ensam. För jag har alltid varit rädd att jag aldrig kommer hitta någon, att jag alltid kommer vara ensam. Som att jag är undantaget som bekräftar regeln; det finns någon för alla. Men det senaste så har jag kommit till någon slags insikt och bestämt mig för att inte låta mig själv tänka på det jag inte har; utan på det jag har. Så igår såg jag det som en dag att tänka på min familj, mina vänner och på Gustav och hans familj. Ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer hitta någon, men egentligen, vad gör det i så fall?


: 500 mil i snön


02.01: Jag springer över snötäckta marker för att fly. Väskan i den ena handen medans jag räknar stjärnor med den andra. En, två, tre, fyra.. Hur många stjärnor är det kvar tills jag är borta Härifrån? Hundra stjärnor senare och slagen i bröstkorgen blir bara starkare. Snart imploderar jag, jag lovar, och vakuumet kommer fyllas av frost. Frosten från träden, marken och från alla de lögner du spred. Men det spelar ingen roll, för horisonten är mitt mål. Och i min flykt tappar jag väskan, men jag orkar inte vända om. Fötterna är för svaga och i väskan fanns inget av värde. Ingenting som inte kan köpas för pengar. Inga minnen värda att tappa sjutton sekunder på. Bara sjutton år värda att glömma. Så jag fortsätter att springa och räkna stjärnor och jag tänker inte sluta. Men jag ramlar och min nakna kropp orkar inte resa sig upp. Den kropp med för få kilon och tre leverfläckar som bildar orion bälte. Tre stjärnor. Och kylan är allt för påträngande; En, två, tre, fyra.. Ögonlocken sluts långsamt och det sista jag ser är ordet som stavas F-E-G-I-S.

03.26: Tusen stjärnor och jag är fortfarande kvar i den här jävla staden. Men jag antar att man aldrig kommer Härifrån. För om jag hade kunnat, hade jag varit med dig nu. Då. Alltid.

(Inte självupplevt osv osv..)

: Älskling det är livet som leker, det leker med oss nu


Köper kläder på Erikshjälpen för mindre än 40 kronor per plagg. Är snål och köper inte en påse för en krona. Måste stoppa kläderna under jackan och ser mer eller mindre gravid ut. Går på fest och har på mig mina nya vårkläder för att locka fram våren ur sitt bo. Söker desperat efter vårkänslor.

Snart fyller jag sjutton och önskar mig;
En fin kille med ett stort hjärta
Lite kämparglöd att ha i skolan
Beslutsamhet
Festivaler, vänner och allt sånt där
(om man nu kan önska sig sådant)

: Så nära får ingen gå

I was not the perfect one of the two of us. But I was good enough for you. And that made me happier than I ever had been. Finally I was worth somebodys attention. But there, watching the sunset, something felt so wrong. I don't know what it was. I had everything I ever wanted, right there. And I knew exactly what to do to get it. Yet, I didn't do it. I still ask myself why, but the answer is still the same: "I don't know why". And I still do the same thing. Over and over again. I simply deny myself from doing certain things for no particular reason at all. And that's just stupid, so fucking stupid. And I don't know if I should blame myself, because these things that I deny myself from doing, is in fact everything I want to do.

(Ibland är engelskan det enda sättet jag kan uttrycka mig på..)


Nyare inlägg