: who’s gonna save the world tonight?/who’s gonna bring it back to life?/we’re gonna make it, you and I/we’re gonna save the world tonight
5 bilder på en väldigt bra kille. Eller man kanske, han är ju nästan 22.
: and if you have a minute why don't we go/talk about it somewhere only we know?/this could be the end of everything/so why don't we go somewhere only we know?
Man tror vissa saker, får för sig saker. Ibland att allt det där jobbiga ska lösa sig, ibland det motsatta. Jag trodde på något bra, bättre. Med lätta beröringar byggdes det liksom upp en onödigt fin bild. Av, jag vet inte. Av något bra som var så långt bort från det som jag kände innan. Jag tror inte det är nödvändigt att veta vad det är man förväntar sig, för man känner när man har nått dit. Det är därför jag väntar, väntar, väntar men det verkar som om någon bara gav upp och glömde bort mig och den jag rörde. Eller så var det han som inte såg mig som någonting annat än hud. Jag är hud; kall, varm, rosig hud. Men jag är känslan innanför huden och det alldeles för röda blodet också.
Ett stycke som jag säkert har publicerat förut och som inte alls återspeglar mina känslor just.
: I wish I could say that I've got no regrets/but saying that would be one more to pile on my desk
Jag hatar att skriva här för allt blir så jävla krystat. Man ska skriva om det och det när man egentligen bara kan skriva om det. Antingen ska allt vara skit eller så ska det vara underbart; upp och ner, hit och dit. Ingenting är vanligt och alla känslor har ett namn för så ska det vara. Annars är det inte känslor och då ska man inte blogga. Man bloggar inte om det vanliga och namnlösa, man bloggar om det extraordinära. Om kyssar, kärlek eller liteförmycketalkoholiblodet-tankar och känslor som inte blir besvarade. Men allt det andra då? Som egentligen är det som betyder något? Det man är emellan allt det extraordinära? Är det inte det som räknas egentligen? Men ibland verkar det som att man är mindre av en människa om livet varken suger eller äger. MEN ALLA MÄNNISKOR ÄR VANLIGA OCH UPPLEVER VANLIGA JÄVLA KÄNSLOR. Det är det som gör oss mänskliga.
Samtidigt som ni gör mig glad så känner jag mig instängd i denna blogg. ALLT jag publicerar ska vara "åååh så fiiiint" eller "allt blir bättre, alltid". Vad hände med det som är jag? Så det är därför som jag nästan aldrig bloggar. Prestationsångesten gör sig hörd för jag är faktiskt rätt vanlig.
Samtidigt som ni gör mig glad så känner jag mig instängd i denna blogg. ALLT jag publicerar ska vara "åååh så fiiiint" eller "allt blir bättre, alltid". Vad hände med det som är jag? Så det är därför som jag nästan aldrig bloggar. Prestationsångesten gör sig hörd för jag är faktiskt rätt vanlig.