...that I almost believe that they're real
Orkar inte just nu, men jag lovar att det kommer någonting snart som ni vill se, läsa eller höra.
Men jag känner mig rätt tom på ord, fast samtidigt är jag inte tom alls.
Förstår om ni väntar er mer av mig. Förlåt, förlåt, förlåt.

Lyssna.

Vi skrattade för att dagen var alldeles för solig för ledsna miner och vi sprang genom skogen för att känna när grenarna slog mot våra bara ben. Vi la oss på hårda bänkar och målade fåglar som flög mot sydligare breddgrader (vi ville väl alltid fly men det var alltid någonting som kom emellan). Träflisor stack oss men det gjorde ingenting för det liksom gjorde att vi kände och när de hårda orden träffade oss så var vi beredda. Vi kanske grät och skrek men det gjorde ingenting för vi hade känt värre. Vi hade känt kvistarna slå och huden gå sönder. Vi hade känt den brännande solen som tvingat oss att le när vi mest av allt ville krypa upp i mammas famn. Och allt gjorde så mycket ondare då. 

Här är förresten mina tre favoritlåtar från varje Kent-album. Det tog jättelång tid att bestämma sig, för jag älskar så många olika låtar. Och jag får något som kan liknas vid ångest för att jag måste välja. Men det är ett liten hint i alla fall. (B-sidorna är två skivor, alltså sex stycken låtar totalt)

..för när jag ligger där i min alldeles för stora säng och klockan närmar sig ett;
När alla tankar attackerar mig på en och samma gång.
Då vänder jag mig om och sträcker mig efter dina ord.
De som jag har sparat och skrivit ner och de som bara finns där utan att jag tänker på det.
Jag famlar efter de rätta orden och jag hittar dem utan att behöva tänka.
Ord som hjälper mig att andas finns där, men även ord som får mig att gråta, skratta och drömma.
Men varför skulle jag vilja drömma?
Jag vill bara leva i den verklighet där jag smeker dina nyckelben.