02.01: Jag springer över snötäckta marker för att fly. Väskan i den ena handen medans jag räknar stjärnor med den andra. En, två, tre, fyra.. Hur många stjärnor är det kvar tills jag är borta Härifrån? Hundra stjärnor senare och slagen i bröstkorgen blir bara starkare. Snart imploderar jag, jag lovar, och vakuumet kommer fyllas av frost. Frosten från träden, marken och från alla de lögner du spred. Men det spelar ingen roll, för horisonten är mitt mål. Och i min flykt tappar jag väskan, men jag orkar inte vända om. Fötterna är för svaga och i väskan fanns inget av värde. Ingenting som inte kan köpas för pengar. Inga minnen värda att tappa sjutton sekunder på. Bara sjutton år värda att glömma. Så jag fortsätter att springa och räkna stjärnor och jag tänker inte sluta. Men jag ramlar och min nakna kropp orkar inte resa sig upp. Den kropp med för få kilon och tre leverfläckar som bildar orion bälte. Tre stjärnor. Och kylan är allt för påträngande; En, två, tre, fyra.. Ögonlocken sluts långsamt och det sista jag ser är ordet som stavas F-E-G-I-S.

03.26: Tusen stjärnor och jag är fortfarande kvar i den här jävla staden. Men jag antar att man aldrig kommer Härifrån. För om jag hade kunnat, hade jag varit med dig nu. Då. Alltid.

(Inte självupplevt osv osv..)