I: Man tror vissa saker, får för sig saker. Ibland att allt det där jobbiga ska lösa sig, ibland det motsatta. Jag trodde på något bra, bättre. Med lätta beröringar byggdes det liksom upp en onödigt fin bild. Av, jag vet inte. Av något bra som var så långt bort från det som jag kände innan. Jag tror inte det är nödvändigt att veta vad det är man förväntar sig, för man känner när man har nått dit. Det är därför jag väntar, väntar, väntar men det verkar som om någon bara gav upp och glömde bort mig och den jag rörde. Eller så var det han som inte såg mig som någonting annat än hud. Jag är hud; kall, varm, rosig hud. Men jag är känslan innanför huden och det alldeles för röda blodet också.

II: Tittar runt omkring mig, flackar med blicken. Vad vill alla ögon säga mig? Bakom glas, ögonlock finns någonting som jag vill åt. Om inte ord, i alla fall tankar, uppfattningar, bilder. Att varje dag gå och tvivla gör ingen människa klokare, inte lyckligare, men ändå sker det. Som en inbyggt mekanism i maskinen kallad människan. Maskinen med för mycket hjärna och för lite hjärta.

III: Då det enda man kan lyssna på är Ω

(ni har blivit hemskt dåliga på att kommentera, lite tråkigt faktiskt. det är svårt att veta hur jag ska tolka tystnaden..)