Man tror vissa saker, får för sig saker. Ibland att allt det där jobbiga ska lösa sig, ibland det motsatta. Jag trodde på något bra, bättre. Med lätta beröringar byggdes det liksom upp en onödigt fin bild. Av, jag vet inte. Av något bra som var så långt bort från det som jag kände innan. Jag tror inte det är nödvändigt att veta vad det är man förväntar sig, för man känner när man har nått dit. Det är därför jag väntar, väntar, väntar men det verkar som om någon bara gav upp och glömde bort mig och den jag rörde. Eller så var det han som inte såg mig som någonting annat än hud. Jag är hud; kall, varm, rosig hud. Men jag är känslan innanför huden och det alldeles för röda blodet också.