: varje gång är som den första gång vi sågs/även om det är över nu/allting har förändrats/men du finns kvar/allt var svävande men nu så ser jag klart

Det finns vissa ögonblick i livet som får kroppens alla celler att tvivla på sin egen existens. Cellerna slutar dela på sig, de slutar växa och till slut slits de ut och går sönder. Vad gör man då? Man flyr sin kropp, in i tusen tankar och även om man snubblar tusen gånger bland dem är det bättre än att ligga stilla och gå sönder. Men tillslut kan man inte fly från sitt sönderfall, även om man inte ens befinner sig i sin kropp. Man måste fly på riktigt, skaffa sig en mening så att ens celler börjar dela sig igen. Och det är det jag måste göra. Fly denna stad och hitta någonting som är bättre än det som finns här. För här är allt redan bestämt och allt har sin ordning. Här slits cellerna ut för här är allting precis likadant och ingenting förändras.

(när snön faller och jag är ute i halkiga skor)

från och med i sommar kan du fly hur mycket du vill hem till mig i GÖTEBORG.

Känner igen mig väldigt mycket.

Men ibland känns det som att jag har slutat tro på att det finns ett bättre ställe, alltså man längtar ju alltid bort på ett sätt. Men tanken på att kunna göra vad jag vill efter juni nästa år, det känns faktiskt bra.

jag känner mycket väl igen den känslan.



du vet väl att du är så himla fin?

Vilket himla vackert inlägg.

det här var nog det finaste jag läst på länge och allt, precis allt träffar, väldigt hårt. du skriver så förbannat bra. (och är även förbannat snygg).

kram

Hej! Du vann tävlingen i min blogg. Woho bah!!!!11 haha, du kan skicka din adress till [email protected] så ser jag till att du får grejen på posten!



/Idis

Sv: Härligt härligt snygga du!

Och väldigt väldigt fin text

sv:

åh, tack så jättemycket!

så otroligt bra skrivet! det känns igen också. ungefär allt faktiskt.

Du är sjukt snygg och har grym stil, hoppas du vet det! Fin blogg också! / beundrande tjej på din skola