A picture of you in your room.


A picture of you on your birthday.

(Förra året)

A picture of you in one of your favourite outfits.


A picture of you making a goofy face at the camera.


A picture you miiiiiight have edited to make yourself more attractive.

(HAHAAAAAA; ett tag sedan)

A picture of a night you regret.
---

A picture of you truly being yourself.


The most recent picture of you.

(Haha, pinsamt ju)

A picture of you being ridiculous.
.

A picture of you showing off a new haircut/color.


A picture of a time in your life that’s over, but you wish it wasn’t.


A picture of a time in your life that’s over, and you couldn’t be more thankful that it is.


A picture of you when you were anything but happy.


A picture of you that you had no idea was being taken.


A picture of you when you were a different person than you are now.


A picture of you with someone you love.


A picture of how you’d like the world to see you.


A picture that describes how you’d like to spend every day.

(Fika på mysiga caféer)

A picture of a time when everything was changing.


A picture that makes you're heart hurt.


A picture that makes your heart smile.


A picture of one of the best nights of your life.

Med uppvikta jeans som kunde ha varit fula och ett hår som hade fått moralkärringarna att hoppa ur sina stolar gick du där på gruset. Så långsamt att jag kom ikapp och förbi. Jag som inte ens gick snabbt. Cigarettröken från din femte cigg den dagen hängde dock med min fart och etsade sig fast i mina kläder. Jag ville hosta högt för att visa hur äckligt jag tyckte det var att du rökte. Men jag var inte tillräckligt tuff för det. Så jag bara fortsatte att gå som jag alltid gjorde. Ibland avundade jag dig som vågade vara precis som du ville. Du vågade röka när alla såg på, du vågade skrika bitch till läraren. Men ibland så var jag glad för jag visste hur mycket skit du kunde få bara för att du var så modig. Dessutom skulle du säkert dö i lungcancer innan du hade hunnit leva hela ditt liv. Det gjorde mig glad även om jag inte ville det. Jag tror att de kallade det för avundsjuka. Men jag fortsatte att gå tills jag insåg att jag hade glömt min spanskabok i skolan. Jag vände om och gick tillbaka mot skolan. Du hade hamnat kanske sjutton meter bakom mig och jag kunde inte låta bli att stirra på dig. Hur fan kan en sådan person som du intressera mig? "Ville du något eller?" sa du till mig och jag insåg att jag hade stannat för att bara stå och titta på dig. "Nej, alltså jag bara..." "Du kanske vill ha en cigg? Det får du gärna!" Varför skulle du fråga mig det? Varför skulle jag vilja ha en cigarett av dig? Du känner inte mig, du vet inte hur jag är. "HOPPAS DU FÅR LUNGCANCER DITT AS!!" Sen sprang jag tills gruset fick mig att ramla och skrapa upp mina torra händer. Det sved och minnena från mina somrar på lantstället när jag fortfarande var liten och lycklig återupplevdes. Gruset som trängde sig in i mina små, oskyldiga händer; det var den värsta smärtan jag kände till då. Men med åren hade smärtan från skrapsåren ersatts med smärtan av att känna sig feg. Jag kände hur tårarna långsamt letade sig nerför min kind; inte för att jag hade grus i handen, utan för att jag hade växt ifrån lantstället och för att jag inte kunde erkänna, inte ens för mig själv, att jag visste att du skulle göra mig lycklig. Du som aldrig såg något annat än dig själv hade fått mig på fall; I dubbel bemärkelse. Du hjälpte mig upp från gruset och jag försökte torka bort tårarna med min tröjärm. Som tur var sminkade jag mig inte, även om jag var sjutton år. Så jag slapp de mörka strecken på kinderna. Och jag slapp förstöra min nya tröja och det enda som fastnade där var salt vatten. "Alltså, fan förlåt. Jag visste inte att det var ett känsligt ämne.. Jag måste få betala tillbaka på något sätt. Vill du hänga med mig hem? Jag bjuder på kaffe." Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade ju inte direkt lust att gå tillbaka skolan så som jag såg ut. Så jag sa ja. Kanske var det dumt, men det kändes inte som jag hade något val. Jag hade kallat dig för as helt utan anledning. Eller jag hade en anledning, men inte en tillräckligt bra anledning. Jag hade ingen anledning att hata dig. Så du var värd en kaffe. Vi gick hem till dig under tystnad och du tände din sjätte cigg. Jag kanske inbillade mig, men röken luktade mycket godare nu och jag ville inte alls hosta där bredvid dig. Jag ville andas den luft du andades även om det innebar att jag skulle få andas rök. När vi kom hem till dig var vi helt ensamma. Du visade mig runt sådär som man brukar göra i sådana där töntiga romantiska komedier. På ditt rum hängde det planscher med band jag aldrig hade hört talas om och det luktade svagt av mint och rök. Det såg ut precis så som jag hade föreställt mig varje kväll innan jag skulle sova i flera månader. (Och i mina drömmar också för den delen) Kanske var allt lite ljusare och lite finare än vad jag hade förställt mig. Du bad mig sätta mig på mattan i ditt rum och du gick ut i köket för att hämta kaffet. Du slog dig ner mitt emot mig och jag tog den första klunken av kaffet. Det var alldeles för varmt och jag hostade för att inte bränna mig. "Förresten, du kanske behöver ett plåster?" sa du och lyfte min hand med dina nikotinfärgade fingrar. Dina händer var färgade av erfarenheter och upplevelser jag inte ens kunde drömma om. Men samtidigt var de lika mjuka som mina händer hade varit för tio år sedan. Utan tänka på det strök jag dig långsamt över armen och jag kände hur dina armhår reste sig och mina gjorde detsamma. "Förlåt för att jag önskade dig lungcancer, jag menade det inte. Förlåt." Du log när jag sa det och jag kunde inte låta bli att skratta. "Inser du inte att när du önskade mig lungcancer, så kom du hit. Så om du önskar mig någonting ännu värre, var hamnar vi då?" "Jag önskar att du dör." sa jag innan du långsamt la din hand på min svanke och kysste mig. "Men jag önskar att det är om hundra år och att jag kommer vara där bredvid dig."

(DU ÄR MIN HJÄLTE FÖR DU VÅGAR VARA RAK)

Ikväll är det dags igen, efter mer än två års väntan.
Det kan inte bli mer än bra, det kan det inte!
Kent i Lisebergshallen med fina Sofia.
HELT JÄVLA U-N-D-E-R-B-A-R-T.

Om ni ville veta har jag köpt en väldigt dyr anteckningsbok till mig själv.
I den ska jag bara skriva fina saker, så är det tänkt i alla fall.

Kanske är meningslöst med blogg förresten, det är ju ingen som läser.
Men äsch. Puss på er som faktiskt gör det!

Nu ska jag skriva lite i den fina, bruna boken.
Ännu finns bara en mening nedskriven i den:
"Alla ryggar tillhör dig"

Alltså, de är så fruktansvärt bra de där Kent.
När jag såg videon skrek jag rakt ut och hoppade bakåt i ren glädje.
Nämde jag att jag satt i klassrummet vid tillfället?
Fyfan vad ni är fina. Nästa vecka så är det dags. Äntligen.

När allt känns sådär jobbigt och man bara vill ligga i sängen hela dagen, bara för att man känner sig så ensam; då ska man tänka på allt sånt där fint som man har att se fram emot.
Kent 20/3 & 7/8 och Emmabodafestivalen. Sommaren. Besök från när och fjärran.
För det kanske hjälper när man hör ord som passar precis in på sig själv för tillfället;
Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag

Daniel Gilbert på Café Mic. Han var bättre än jag trodde att han skulle vara; han är bättre live än på skiva. Ibland älskar jag att bo Vänersborg!