12 april 2011
Jag trodde det skulle dröja länge, länge, länge innan jag skulle få uppleva något sådant här. Ni vet ju att jag för ett tag sedan skrev om min drömman. Nu har jag fått en som både är och inte är som den jag beskrev, men ändå mycket bättre. Och det är väl liksom det som är så himla bra, att jag inte hade en aning om vem han skulle vara. Och att han kom som en total överraskning på ett ställe jag aldrig trodde jag skulle hitta någon gör det hela så fint, men på något sätt bisarrt.

8 november 2011
Varför ska man egentligen tro på äkta kärlek? Det finns bara i filmer. I sådana där amerikanska romantiska komedier som slutar med att den vackraste pojken väljer den töntiga flickan, för att KÄRLEK ÖVERVINNER ALLT. För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att jag lever i en sådan film. Som att mitt liv är förbestämt av ett par regissörer, precis som i filmen The Truman Show. Varje dag sitter tusentals tv-tittare och åh:ar sig åt mig och min pojke. Över de kyssar han ger mig och de ord vi uttalar till varandra. Fast sen så avslutas såklart filmen när jag upptäcker att allt är rekvisita för "Filmen om Evelina", till och med min MIN Viktor. Men det gör ju ingenting, för eftersom mitt liv är en film kommer han ha blivit kär i mig ändå. Along the way.
Det är i alla fall så det känns, och jag är så jävla JÄVLA kär. Och varje dag slås jag av tanken hur lyckligt lottat jag är, hur han är FÖR BRA för att vara sann. Hur detta måste vara en film.

För mig som knappt sminkar mig eller fixar håret,
så känns det rätt konstigt att se sig själv såhär (och blond dessutom).
Men jag var hårmodell på en modevisning och ikväll ska jag ut och dansa.

(Andra bilden är snodd, men jag kunde inte låta bli)

Ett halvår. Sex månader.
Så länge har det varit vi.
Inte du och inte jag. Vi.
Och jag älskar dig Viktor.

Vem är jag? Vem är jag när man skalar bort allt det där som bara finns utanpå? Det korta håret, de tighta jeansen, de nedbitna naglarna, höfterna som knappt existerar, mina fötter i storlek 38, de svarta kläderna, det röda läppstiftet, den bruna hyn och allt blod i mig som pulserar runt, runt. Vad fan är jag då? Då kanske jag är Evelina. Eller nej, då ÄR jag Evelina med allt vad det innebär. Ibland rädd, ibland glad, ibland ambivalent, ibland likgiltig, ibland trött på allt, ibland hopplös kärleksfull tråkig galen älskande sur arg snäll. Ibland allt på samma gång. Och lite så känns det nu. Så håll ut mina fina, för ni vet hur jag känner. För egentligen är jag inte så speciell när man väl skalat av allt. Men, vem är det egentligen?

Ni är så många nu. Och jag är verkligen glad över varenda själ som dag på dag hittar hit.
Kan inte ni inte skriva några ord om er själva? Ett eller flera tusen, det spelar ingen roll.
Jag vill lära känna er alla, för ni är fasen betydelsefulla varenda en.

En vecka ute på västkusten, i ett litet samhälle där endast några få personer stannar kvar över vintern. Det har aldrig varit så skönt att vara avskärmad från resten av världen även om man saknar vissa personer alldeles för mycket.

En vecka på landet/skogen med två av mina bästa vänner är verkligen inte fel. Kvällsbad, myggbett, ödehus, gamla men ack så bra filmer, frukost i solen, middag i ett växthus osv.
Nu åker jag till Hönö i Göteborgs skärgård en vecka. Men misströsta inte, det kommer ett tidsinställt inlägg med bilder från förra västkustsvistelsen.

Och ni är fina, det vet ni va? Ω

Det var spelning på den lokala fjortisnattklubben där ingen besökare är över tjugo år och alla är uppklädda till max. Höga skor och vingliga ben och en förväntan om att kanske kanske få vara någons, i alla fall för den kvällen. Bandet som spelade fångade inte riktigt tonårsflickans uppmärksamhet, utan hon var upptagen med att dricka överprissatt alkohol och dansa (eller snarare hoppa i otakt) till de monotona tonerna på dansgolvet. När bandet gick av scenen märkte hon inte det, utan fortsatte att dansa som vanligt och sjunga (skråla) med till dåliga 90-talsklassiker.

När hennes rörelser började övergå från en tveksam dans till utmattade försök till att hoppa föjde hon med sina vänner till VIP-hyllan (som skulle kunna beskrivas som en balkong med några skinnsoffor på) där bandet satt och drack öl som kyldes på en isbädd. Hur hon kom dit är egentligen lite oklart, men eftersom staden är så liten var det svårt att inte träffa på vänners vänner någonstans. Bandet som innan inte hade varit särskilt intressant låg nu i fokus för tonårsflickans ögon. Speciellt intressant var gitarristen och det verkade som att han hade fattat samma intresse för henne. I det dunkla ljuset som skars av stroboskopets snabba puls letade två ögon efter två andra ögons uppmärksamhet och även om det var det verkliga livet och inte en film, så fann de två par ögona varandra. När ölen på isen tog slut bars ny öl in och det var nästan så att tonårsflickan glömde bort det som pågick utanför hennes lilla bubbla där bara han existerade. Musiken som pulserade genom hennes kropp var bara som en bakgrundsmusik i den film där han och hon spelade huvudrollerna. Det var inte musiken på en sliskig klubb.

När klubben stängde vid två fanns det inga tankar på att gå hem, även om det dagen efter var en vanlig skoldag. Gitarristen bjöd nämligen med tonårsflickan och hennes vänner på efterfest hem till honom. Honom. I dimman lät denna idé mycket bra och efter vad som kändes som en sekund var de hemma hos den snygga, spännande gitarristen. Fast, när hennes mamma ringde och frågade sent på natten, så var de hemma hos "Sandra".

När alarmet på tonårsflickans mobil ringde klockan åtta morgonen efter vaknade hon bredvid gitarristen i samma kläder hon dansat i kvällen innan och suckade över faktumet att hennes första lektion skulle börja inom några timmar. När gitarristen vaknade bad han henne stanna kvar och strunta i skolan, men hon visste att det vore allt för oansvarigt att stanna kvar. Hon var ju en flicka som alltid gjorde som man skulle. Hon bad honom istället om en vattenflaska att ta med sig på bussen (det var en lång natt som knappt hade tagit slut) så hon kunde dricka. Men hon hade ett till skäl till att fråga om en vattenflaska. Hon visste att om hon bad om en vattenflaska, så skulle det inte vara sista gången de sågs, då hon skulle behöva lämna tillbaka flaskan. En kyss senare var hon utanför dörren till den lägenhet hon kom att spendera många dagar och nätter i.

Och det var såhär jag och min Viktor träffades. Jag är så jäkla glad över att jag för en gångs skull valde att vara oansvarsfull. Jag tycker ni ska vara det oftare också.

5 bilder på en väldigt bra kille. Eller man kanske, han är ju nästan 22.