Hon hade aldrig trott på att det fanns en skatt vid regnbågens slut. När hon var liten hade hon alltid försökt finna någonting där, men antingen försvann regnbågen eller så fanns där bara sten. Hennes mamma sa alltid att hon inte hade kollat tillräckligt noga och att det visst fanns en skatt där, men flickan blev aldrig övertygad. Så hon slutade att titta mot himlen när det regnade för det gjorde för ont i henne att det bara var en lögn. En stor lögn som bara gjorde människor besvikna. Men en dag stod inte flickan ut längre. När regndropparna smattrade mot rutan så tittade hon uppåt och såg den vackraste och största regnbåge hon någonsin sett. Färgerna var så klara att det nästan sved i ögonen och hon blev varm i hela kroppen. Hon insåg att hon var tvungen att göra någonting. Hon kunde inte sitta hemma och riskera att andra människor blev lika ledsna som hon hade blivit när hon hade gått hem tomhänt. Hon bestämde sig helt enkelt för att placera ut egna skatter vid regnbågens slut. På det viset skulle ingen någonsin vara ledsen eller tvivla igen. Hon gick in på sitt lilla rum och valde ut de finaste sakerna hon kunde hitta där; Hennes äldsta och finaste docka, ett par blanka och glittriga glaskulor, ett album med bokmärken som föreställde allt man kunde tänka sig (man kunde hitta allt från noshörningar till rosor) och till sist, efter att hon hade letat en ganska lång stund så hittade hon den perfekta skatten: En gammal julgransprydnad som föreställde en ängel med spetsbeklädda vingar. Hon la varsamt ner alla sina skatter i sin cykelkorg. Hennes cykel var för övrigt en sådan cykel som man kände igen direkt om den stod utanför mataffären. Den var röd med målade blommor och själva cykelkorgen var guldig och även på den fanns det målade blommor. Flickan hade varit så stolt första gången hon cyklade med den och cykeln var fortfarande någonting som hon var extra stolt över.

Det regnade fortfarande när hon cyklade iväg men det bekymrade henne inte. Tvärt om. Lukten av sommarregn och regndropparna som kylde ner hennes späda och lite för varma kropp gjorde henne bara lycklig. Det var första gången på länge som hon hade vågat sig ut när det regnade, hon ville på alla sätt undvika regnbågar, och den frihet som rusade genom hennes kropp väckte tusentals endorfiner till liv. Regnet skvätte upp på hennes ben när hon misslyckades med att parera vattenpölarna som hade bildats på asfalten. Men det märkte hon knappt för regnbågen framför henne var allt hon kunde se och hon hade antagligen aldrig känt sig såhär lyckligt under sitt nio år långa (korta) liv. Väl framme vid regnbågen tittade hon snabbt runt omkring sig för att försäkra sig om att det faktiskt inte fanns någon skatt där. Men det fanns såklart inte någon där denna gång heller. Flickan plockade ur sin skatt ur sin cykelkorg med sina nätta fingrar. Först dockan som hon lutade mot en gammal ek; på det sättet skulle dockan ha uppsyn över hela skatten och fungera som en slags vakt och beskyddare. På det viset skulle ingen olämplig person kunna ta skatten; det var bara de som verkligen förtjänade den som skulle få den. Personer som den lilla flickan. Efter att ha hittat en bra plats åt dockan la hon sedan ut kulorna tillsammans med albumet med bokmärkena vid en buske som doftade som hennes mamma hade gjort för länge sedan. Hennes mamma hade använt en parfym som alltid hade gjort flickan lugn och lycklig. Alltid. Det var helt enkelt den perfekta platsen för något så värdefullt. Till sist var det dags för flickan att placera ut det mest värdefulla som skatten bestod av; spetsängeln. Hon hängde försiktigt upp ängeln i en hallonbuske och tittade länge på den. Hon fick kväva en impuls att ta ner ängeln och ta med den tillbaka till sitt trygga rum igen. Men nej. Hon var tvungen att göra de andra glada och lyckliga, även om en liten del av hennes lilla lilla hjärta var tvungen att följa med på kuppen. Nöjd över det hon hade gjort blickade hon ut över den skatt hon hade lämnat ut till hela världen och sedan steg hon upp på sin cykel och cyklade hem. Utmattad och genomblöt la hon sig ner i sin säng. Hon virade täcket som föreställde små rosor kring sig och kröp ihop så hon blev så liten som hon någonsin kunde bli. Efter sju minuter somnade hon till regndropparnas smatter mot rutan.

Efter varje regnig dag cyklade flickan iväg till den plats där regnbågen slutade och där hon hade lämnat sin skatt och efter varje regnig dag cyklade hon hem med en klump i magen. En klump som växte sig större efter varje regnfall och varje cykeltur. En klump som först hade vägt lika lite som spetsängeln, men nu hade vuxit sig stor som de grå och livlösa stenarna som hade funnits vid regnbågen tidigare. För skatten var kvar och ingen verkade ha ägnat den en tanke eller ens en blick. Det var ingen överdrift att säga att flickan var besviken på världen. Men flickan fortsatte att cykla fram och tillbaka medans årstider växlade och löven föll. När regnet övergick till lätta snöflingor gav flickan upp. Hon förstod att ingen någonsin skulle hitta hennes skatt. Hon satt i fönstret i sitt lilla rum och såg hur snön färgade allting vitt. Hon stack ut sina ben ut ur fönstret och lät en tunn hinna snö lägga sig på hennes fötter tills hon inte kände dem längre. "Jag kanske skulle lägga mig på gräsmattan spritt språngande naken och låta snön falla över mig, då skulle min kropp kanske domna bort och då skulle det inte göra så ont längre" tänkte hon. Men istället la hon sig i sin säng och drömde om en värld full av skatter där barnen liksom badade i guld. Och varje gång det regnade gjorde hon samma sak.

Efter en regnig dag gick en annan ung flicka till regnbågens slut. Hon var ledsen för att hon inte hittade någon skatt. Det enda hon hittade var skräp som någon hade dumpat av mitt i skogen; en gammal sliten docka, en julgransprydnad som såg ut att tillhöra en väldigt gammal människa, lite glaskulor och ett album med bokmärken i. På första sidan hade någon satt in bokmärken föreställande noshörningar. Vem har egentligen bokmärken föreställande noshörningar? Hon slängde i frustration ner albumet mot marken. Det fanns ingen skatt vid regnbågens slut.