Ω

Jag lyssnar på världens bästa musik, träffar vänner, skrattar, ser kent live och gråter, skriver noveller om lea och engelbreckt, sover onödigt länge, åker till göteborg och tittar på fina pojkar, fotograferar de motiv jag kommer över, drömmer om framtiden, dricker te i kylan och ligger ute i värmen.

Är genuint lycklig just nu. För första gången på en ganska lång tid.
Men jag skulle, om möjligt, bli ännu gladare om ni skickade ett litet (eller stort) mail till mig.
Det skulle vara jättekul att prata lite närmare med er som faktiskt vet så mycket om mitt liv.
Så skicka ett mail ([email protected]), vem vet vart det leder.

JAG LEVER:
Andas
Skrattar
Känner

PUSS ♥

ph: gammal bild

Jag var din och du var min.
Vill inbilla mig att det fortfarande är så,
men tack för de tre finaste månaderna i mitt liv.

---

Vill skriva ut alla svordomar som finns i världen.
Vill skriva hur mycket jag hatar denna känsla.
Vill skriva så mycket.

Istället vill jag att ni skriver någonting fint till mig,
Drömmar, Händelser, Tankar; vad som helst.

Snälla, snälla hjälp mig.

II: Att någons hårfäste skulle kunna vara så intressant visste jag inte.
Men det verkar om mina fingrar är den röda delen på en magnet,
och ditt hår är den vita delen.
Och sådana starka band kan man inte bryta.
Eller jo, det kanske man kan förresten.
Men jag lyssnade inte så noga på fysiken,
för det fanns liksom bättre saker att tänka på.

Detta funkar inte.
Får ångest för er som läser
och ångest för att jag inte kan.

Om ni mot förmodan skulle vilja någonting så tar jag mer än gärna emot mail eller liknande. Om vad som helst. Om ni vill berätta något trevligt som hänt er, om ni vill ha tips om någonting eller bara prata. Min mailadress är [email protected]. Jag svarar alltid.

Au revoir.
(För nu, för alltid? Je ne sais pas.)

Vi skrattade för att dagen var alldeles för solig för ledsna miner och vi sprang genom skogen för att känna när grenarna slog mot våra bara ben. Vi la oss på hårda bänkar och målade fåglar som flög mot sydligare breddgrader (vi ville väl alltid fly men det var alltid någonting som kom emellan). Träflisor stack oss men det gjorde ingenting för det liksom gjorde att vi kände och när de hårda orden träffade oss så var vi beredda. Vi kanske grät och skrek men det gjorde ingenting för vi hade känt värre. Vi hade känt kvistarna slå och huden gå sönder. Vi hade känt den brännande solen som tvingat oss att le när vi mest av allt ville krypa upp i mammas famn. Och allt gjorde så mycket ondare då. 

Här är förresten mina tre favoritlåtar från varje Kent-album. Det tog jättelång tid att bestämma sig, för jag älskar så många olika låtar. Och jag får något som kan liknas vid ångest för att jag måste välja. Men det är ett liten hint i alla fall. (B-sidorna är två skivor, alltså sex stycken låtar totalt)

..för när jag ligger där i min alldeles för stora säng och klockan närmar sig ett;
När alla tankar attackerar mig på en och samma gång.
Då vänder jag mig om och sträcker mig efter dina ord.
De som jag har sparat och skrivit ner och de som bara finns där utan att jag tänker på det.
Jag famlar efter de rätta orden och jag hittar dem utan att behöva tänka.
Ord som hjälper mig att andas finns där, men även ord som får mig att gråta, skratta och drömma.
Men varför skulle jag vilja drömma?
Jag vill bara leva i den verklighet där jag smeker dina nyckelben.

Med uppvikta jeans som kunde ha varit fula och ett hår som hade fått moralkärringarna att hoppa ur sina stolar gick du där på gruset. Så långsamt att jag kom ikapp och förbi. Jag som inte ens gick snabbt. Cigarettröken från din femte cigg den dagen hängde dock med min fart och etsade sig fast i mina kläder. Jag ville hosta högt för att visa hur äckligt jag tyckte det var att du rökte. Men jag var inte tillräckligt tuff för det. Så jag bara fortsatte att gå som jag alltid gjorde. Ibland avundade jag dig som vågade vara precis som du ville. Du vågade röka när alla såg på, du vågade skrika bitch till läraren. Men ibland så var jag glad för jag visste hur mycket skit du kunde få bara för att du var så modig. Dessutom skulle du säkert dö i lungcancer innan du hade hunnit leva hela ditt liv. Det gjorde mig glad även om jag inte ville det. Jag tror att de kallade det för avundsjuka. Men jag fortsatte att gå tills jag insåg att jag hade glömt min spanskabok i skolan. Jag vände om och gick tillbaka mot skolan. Du hade hamnat kanske sjutton meter bakom mig och jag kunde inte låta bli att stirra på dig. Hur fan kan en sådan person som du intressera mig? "Ville du något eller?" sa du till mig och jag insåg att jag hade stannat för att bara stå och titta på dig. "Nej, alltså jag bara..." "Du kanske vill ha en cigg? Det får du gärna!" Varför skulle du fråga mig det? Varför skulle jag vilja ha en cigarett av dig? Du känner inte mig, du vet inte hur jag är. "HOPPAS DU FÅR LUNGCANCER DITT AS!!" Sen sprang jag tills gruset fick mig att ramla och skrapa upp mina torra händer. Det sved och minnena från mina somrar på lantstället när jag fortfarande var liten och lycklig återupplevdes. Gruset som trängde sig in i mina små, oskyldiga händer; det var den värsta smärtan jag kände till då. Men med åren hade smärtan från skrapsåren ersatts med smärtan av att känna sig feg. Jag kände hur tårarna långsamt letade sig nerför min kind; inte för att jag hade grus i handen, utan för att jag hade växt ifrån lantstället och för att jag inte kunde erkänna, inte ens för mig själv, att jag visste att du skulle göra mig lycklig. Du som aldrig såg något annat än dig själv hade fått mig på fall; I dubbel bemärkelse. Du hjälpte mig upp från gruset och jag försökte torka bort tårarna med min tröjärm. Som tur var sminkade jag mig inte, även om jag var sjutton år. Så jag slapp de mörka strecken på kinderna. Och jag slapp förstöra min nya tröja och det enda som fastnade där var salt vatten. "Alltså, fan förlåt. Jag visste inte att det var ett känsligt ämne.. Jag måste få betala tillbaka på något sätt. Vill du hänga med mig hem? Jag bjuder på kaffe." Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade ju inte direkt lust att gå tillbaka skolan så som jag såg ut. Så jag sa ja. Kanske var det dumt, men det kändes inte som jag hade något val. Jag hade kallat dig för as helt utan anledning. Eller jag hade en anledning, men inte en tillräckligt bra anledning. Jag hade ingen anledning att hata dig. Så du var värd en kaffe. Vi gick hem till dig under tystnad och du tände din sjätte cigg. Jag kanske inbillade mig, men röken luktade mycket godare nu och jag ville inte alls hosta där bredvid dig. Jag ville andas den luft du andades även om det innebar att jag skulle få andas rök. När vi kom hem till dig var vi helt ensamma. Du visade mig runt sådär som man brukar göra i sådana där töntiga romantiska komedier. På ditt rum hängde det planscher med band jag aldrig hade hört talas om och det luktade svagt av mint och rök. Det såg ut precis så som jag hade föreställt mig varje kväll innan jag skulle sova i flera månader. (Och i mina drömmar också för den delen) Kanske var allt lite ljusare och lite finare än vad jag hade förställt mig. Du bad mig sätta mig på mattan i ditt rum och du gick ut i köket för att hämta kaffet. Du slog dig ner mitt emot mig och jag tog den första klunken av kaffet. Det var alldeles för varmt och jag hostade för att inte bränna mig. "Förresten, du kanske behöver ett plåster?" sa du och lyfte min hand med dina nikotinfärgade fingrar. Dina händer var färgade av erfarenheter och upplevelser jag inte ens kunde drömma om. Men samtidigt var de lika mjuka som mina händer hade varit för tio år sedan. Utan tänka på det strök jag dig långsamt över armen och jag kände hur dina armhår reste sig och mina gjorde detsamma. "Förlåt för att jag önskade dig lungcancer, jag menade det inte. Förlåt." Du log när jag sa det och jag kunde inte låta bli att skratta. "Inser du inte att när du önskade mig lungcancer, så kom du hit. Så om du önskar mig någonting ännu värre, var hamnar vi då?" "Jag önskar att du dör." sa jag innan du långsamt la din hand på min svanke och kysste mig. "Men jag önskar att det är om hundra år och att jag kommer vara där bredvid dig."

(DU ÄR MIN HJÄLTE FÖR DU VÅGAR VARA RAK)

Om ni ville veta har jag köpt en väldigt dyr anteckningsbok till mig själv.
I den ska jag bara skriva fina saker, så är det tänkt i alla fall.

Kanske är meningslöst med blogg förresten, det är ju ingen som läser.
Men äsch. Puss på er som faktiskt gör det!

Nu ska jag skriva lite i den fina, bruna boken.
Ännu finns bara en mening nedskriven i den:
"Alla ryggar tillhör dig"

02.01: Jag springer över snötäckta marker för att fly. Väskan i den ena handen medans jag räknar stjärnor med den andra. En, två, tre, fyra.. Hur många stjärnor är det kvar tills jag är borta Härifrån? Hundra stjärnor senare och slagen i bröstkorgen blir bara starkare. Snart imploderar jag, jag lovar, och vakuumet kommer fyllas av frost. Frosten från träden, marken och från alla de lögner du spred. Men det spelar ingen roll, för horisonten är mitt mål. Och i min flykt tappar jag väskan, men jag orkar inte vända om. Fötterna är för svaga och i väskan fanns inget av värde. Ingenting som inte kan köpas för pengar. Inga minnen värda att tappa sjutton sekunder på. Bara sjutton år värda att glömma. Så jag fortsätter att springa och räkna stjärnor och jag tänker inte sluta. Men jag ramlar och min nakna kropp orkar inte resa sig upp. Den kropp med för få kilon och tre leverfläckar som bildar orion bälte. Tre stjärnor. Och kylan är allt för påträngande; En, två, tre, fyra.. Ögonlocken sluts långsamt och det sista jag ser är ordet som stavas F-E-G-I-S.

03.26: Tusen stjärnor och jag är fortfarande kvar i den här jävla staden. Men jag antar att man aldrig kommer Härifrån. För om jag hade kunnat, hade jag varit med dig nu. Då. Alltid.

(Inte självupplevt osv osv..)

Köper kläder på Erikshjälpen för mindre än 40 kronor per plagg. Är snål och köper inte en påse för en krona. Måste stoppa kläderna under jackan och ser mer eller mindre gravid ut. Går på fest och har på mig mina nya vårkläder för att locka fram våren ur sitt bo. Söker desperat efter vårkänslor.

Snart fyller jag sjutton och önskar mig;
En fin kille med ett stort hjärta
Lite kämparglöd att ha i skolan
Beslutsamhet
Festivaler, vänner och allt sånt där
(om man nu kan önska sig sådant)